Nu har 600 personer anslutit sig till den rättsprocess som förbereder en stämning mot Kapitalförvaltaren Acta. De har köpt en valutaobligation utgiven av Leman Brothers, affärerna har dessutom i många fall varit belånade och finansierats av den isländska banken Kaupting.  Detta var ingen bra kombination under hösten 2008.
När Lehman Brothers gick i konkurs förvandlas värdet för många av kunderna på valutaobligationen till skulder. Den stundande rättsprocessen grundar sig på bristen i information från Actas sida vid försäljningen av denna produkt.

I dagarna har kunderna fått ett bakslag från Allmänna reklamationsnämnden, som kommit fram till att Acta Kapitalförvaltning inte varit vårdslöst när de informerade sina kunder om riskerna med investeringar i valutaobligationerna.

Jag hoppas verkligen att föreningen Grupptalan mot Acta vinner rättsprocessen. Jag har genom åren träffat åtskilliga personer som via ”rådgivare” från Acta rent ut sagt blivit lurade. Kunderna har inte förstått vad de investerat i, vilka risker det innebär eller fått korrekt information av sin rådgivare.  Den så kallade rådgivaren har inte utgått från kundens sparsituation eller riskprofil i valet av investering. I de fall jag kikat på verkar det vara andra saker som styrt valet av investering, förmodligen den enskilda rådgivaren (läs säljarens) ersättningsmodell.

Jag är definitivt för att privatpersoner skall ta eget ansvar för sina investeringsbeslut, men det förutsätter att de får korrekt information av sin rådgivare.  Det är hög tid att FI sätter högre krav på finansiella rådgivare och att detta följs upp kontinuerligt, under tiden vill jag be er att ”ACTA er för dåliga rådgivare”!

Dagens industri har lyft upp ännu ett exempel på en liten kapitalförvaltare som hamnat i blåsväder.  Ett antal kunder har stämt Kapitalförvaltaren Advice för felaktig förvaltning med stora förluster som följd. Enligt DI handlar de i flera av de aktuella fallen om diskretionär förvaltning där mandatet avsett lågriskförvaltning men där kapitalförvaltaren har investerat pengarna i hävstångscertifikat.  Förespråkaren för denna typ av förvaltning kan hävda att missnöjda kunder alltid tar till orda när marknaden går mot dem och att de sällan klagar när de gör stora vinster på sina placeringar. Huruvida det diskretionära avtalet i detta fall reglerat förvaltarens mandat att gå in i dessa riskfyllda placeringar vet jag inte och låter vara osagt.

Jag vill dock höja ett varningens finger för denna typ av kapitalförvaltningsfirmor, diskretionär förvaltning och framförallt för Strukturerade produkter.

Strukturerade produkter är till för att säljas inte för att köpas. Skaparen av Strukturerade produkter är sällan återförsäljare, och det tas ut höga ersättningar i alla led. Anledningen till att Kapitalförvaltningsfirmor och försäkringsmäklare talar sig varma om Strukturerade Produkter är att de själva tjänar mycket pengar på det i form av kick back och courtage, samt att produkterna under löptiden kan omsättas med nya ersättningar till förvaltaren som följd.  Produkterna saluförs ofta som riskfria med garanterad avkastning vilket i få fall stämmer överrens med verkligheten.

Jag skulle aldrig investera mina pengar i någon form av Strukturerad produkter av följande anledningar:

• Att få tillbaka det investerade beloppet efter löptiden är för mig en förlust jämfört med att investera i en ränteplacering.
• Att få tillbaka det investerade beloppet är inte garanterat då det är beroende av utfärdaren av instrumentet.
• Att pengarna är låsta under löptiden, det går i de flesta fall att sälja sina produkter på en andrahandsmarknad men ofta till ett lågt pris då det saknas ett riktigt marknadspris
• Att det oftast finns bättre och billigare sätt att investera i den underliggande marknaden.
• Att optionen saknar marknadsvärde. Som köpare har jag inga möjligheter att bedöma värdet på produktens optionsdel, optionen är prissatt och skapad av utfärdaren.
• Att kostnaden för strukturerade produkter är alldeles för hög. Beroende på hur produkten är sammansatt och dess villkor kan det krävas en relativt hög uppgång i den underliggande marknaden innan jag ens är tillbaka på mitt startvärde.
• Att uppsidan ofta är begränsad och reglerad av utfärdaren.
• Att det saknas transparens i produkten och i den ersättning som ofta betalas ut i flera led till utfärdare, förmedlare och återförsäljare.

Om du funderar på att investera i strukturerade produkter. Se till att förstå vad du investerar i, begär full transparens och försök att befinna er så nära utfärdaren som möjligt, ju längre från utfärdaren du befinner dig desto dyrare är produkten.  Jag skulle dock inte rekommendera något att investera sina pengar i Strukturerade produkter.

I kristider är det alltid en rusning till mer stabila och handfasta investeringar som t ex guld. Priset på guld har ingen direkt korrelation med börsindex vilket gjort det till en investering som många flyr till när det vankas orostider.

Det som är lite tråkigt med guld är att där inte finns någon inneboende tillväxt utan det man spekulerar i är utbud och efterfrågan på guld. I förra veckan var jag på ett frukostseminarium om reala tillgångar anordnat av ett par gamla kollegor till mig. Seminariet, som var mycket intressant, gällde 3 olika fonder de varit med och startat. Alla med fokus på reala tillgångar. Det jag tycker är intressant med fonderna är att de drivs av experter inom de område som investeringen gäller, t ex Jägmästare, Agronomer och inte klassiska fondförvaltare. Dessutom krävs inte en så extremt stor investering som brukligt för denna typ av reala tillgångar. Minsta insättning är 50 000 kr (vilket i och för sig mycket pengar men inte i detta sammanhang). Jag skriver lite kort om varje fond:

Realfond Ryssland

Koncept i korthet: Köpa jordbruksmark i en radie om 50 mil från Moskva. Omvandla till byggbarmark, stycka till tomter och sedan sälja.

Denna fonden är den som förväntas ge mest i avkastning, men såklart också förknippas med största riskerna. Framförallt en politisk risk. De som styr fonden har bland annat gjort samma sak för Ikea i Ryssland.

Realfond Brasilien

Koncept i korthet: Köpa jordbruksmark i det bördiga Brasilien som ska förvaltas och ge löpande avkastning för att sedan säljas efter 5 år.

Fonden ska drivas av svenska agronomer som flyttar till Brasilien. De viktigaste grödorna kommer vara Vindruvor, Papaya, Majs och Soja. Fonden förväntas både ge en löpande utdelning samt en vinst när investeringen realiseras efter 5 år.

Realfond Skog

Koncept i korthet: Köpa skogsmark i områden av Östersjöregionen där priset på skogsmark är lägre än på andra områden i samma region.

Enkelt förklarat bygger fondens idé på att utnyttja felprissättningar på skogsmark som finns i Östersjöregionen. Priset på massa och skogsprodukter är däremot transparent i regionen så den löpande avkastningen på en billig skogstomt blir samma som från en dyr.

För alla fonder gäller en lång investeringsperiod (inlåsning) på 3-5 år. Som alltid när det gäller strukturerade produkter som denna är det viktigt att läsa igenom prospekten så man vet exakt vad som kommer investeras i och vilka avgifter det är som gäller.

Är det då något som är värt att investera i? Det som tilltalar mig är att det just är reala tillgångar vilket göra att om något går fel i planen så finns ju t ex skogsmarken kvar. Risken jämfört med aktier som i många fall är hårt belånade känns betydligt mindre. Två av fonderna bygger även på principen med en löpande avkastning av den reala tillgången samt en generell värdeökning i marken. Det känns bra att ha dessa två ben att stå på.

Ni som läser min blogg flitigt vet att jag valt att stå utanför marknaden helt och hållet under cirka 1,5 år. Även om jag  finner dessa produkter intressanta så kommer jag troligtvis fortsätta att sitta på bänken och titta på ett tag till (dvs bli kvar utanför marknaden). Om jag ångrar mig så tycker jag att Realfond Skog är mest intressant. Den är för mig lättast att förstå, borde ha lägst risker men förväntade avkastningen är ändå helt okej.

Just nu snackas och skrivs det mycket om aktieindexobligationer. Jag tycker ofta att dessa produkter är luriga att investera i. En aktieindexobligation kan beskrivas som en obligation med en unik tvist. Denna tvist kommer av att räntan som man normalt sätt skulle få på en obligation används till att köpa derivatinstrument (ofta optioner) av något slag. Precis som vanliga obligationer har en aktieindexobligation en specifik löptid (ofta runt 5 år). Ofta är även insatsen garanterad till stor eller hel del, d v s ofta är man garanterad att i alla fall få sina pengar tillbaka efter löptiden.

Detta låter väl bra. Vad är det då som är så lurigt? Jo, ofta är avgiften för en aktieindexobligation alldeles för dyr.

Avgifterna för en aktieindexobligation består av två delar. Dels tar utgivaren (ofta en storbank) ut 1-2 procent i courtage vid köptillfället. Dessutom finns en avgift inbakad i själva aktieindexobligationen.  Den totala avgiften blir ofta så mycket som 3 %. Om man investerar 10 000 kr försvinner alltså 300 kr i avgift. Detta är väldigt högt för en så pass enkel produkt för utgivarna.

Fördelen med aktieindexobligationer är att man i vissa fall kan komma åt att investera i marknader som annars inte är åtkomliga eller ännu dyrare att investera i. Exempel på sådan marknader är råvaror och exotiska aktiemarknader.

Mitt tips när det gäller aktieindexobligationer är att kolla upp exakt vad aktieindexobligationen kommer kosta. Ibland kostar det mer än det smakar med aktieindexobligationer.