Danske banks ekonomer har väckt nytt liv i den så hårt diskuterade teorin om Decoupling. Teorin går ut på att världen minskat sitt beroende av USA:s ekonomi, vilket skulle innebära att övriga länders konjunktur kan gå bra trots att USA:s konjunktur går dåligt.

Förespråkare för teorin fick sig en tankeställare i och med finanskrisen, som började i USA och sedan spreds över världen som en löpeld.  Finanskrisen drabbade även världens utvecklingsländer hårt med stora börsfall som följd.  Nu börjar dock ekonomer världen över återigen att diskutera Decoupling. Anledningen till att teorin åter hamnat i fokus är den snabba återhämtning vi sett i vissa delar av världen. Tittar vi på Asien så befinner sig de flesta länder (exklusive Japan) på samma nivå i industriproduktionen som före finanskrisen. Prognoserna gällande framtida tillväxt i BNP för dessa länder, ligger även mycket över prognoserna för USA och Europa. Är detta ett spår av Decoupling?

Jag är övertygad om att vi just nu bevittnar ett maktskifte i världsekonomin där tillväxtländerna med Kina i spetsen kommer att få en ökad betydelse för konjunkturläget i resten av världen.  I många tillväxtländer ser vi en betydligt lägre privat belåningsgrad samt ökade möjligheter till inhemsk konsumtionskraft. Detta är bakgrunden till den snabbare återhämtningen i dessa regioner då deras stimulanspaket fått snabbare och bättre effekt på de enskilda ländernas ekonomi. På dagens världsmarknad kommer de stora kriserna alltid att få en global genomslagskraft, men vi kommer framöver förmodligen att få se ett minskat beroende av konjunkturen i USA.  I takt med att tillväxtekonomierna växer kommer deras beroende av USA att minska, men frågan är om detta beroende inte bara ersätts av ett ökat beroende av någon annan ekonomisk supermakt?

Kommer vi framöver att få se ett ökat beroende av konjunkturen i Kina, eller kommer ett mer samlat EU att kunna fungera som motor i världsekonomin? Jag tror att USA:s position som ekonomisk motor kommer att avmattas framöver och att Kina kommer att spela en större roll för världskonjunkturen.

Jag skulle egentligen inte skriva mer om finanskrisen men kan helt enkelt låta bli… Ramlade över en ”positiv” statistik från UC som jag missat tidigare. Under augusti och september i år minskade ökningstakten på  företagskonkurser avsevärt jämfört med hur det såg ut under våren och tidigare under sommaren. Antalet konkurser ligger fortfarande på en historiskt hög nivå men en kraftig minskning i ökningstakten tolkar i alla fall jag som ett viktigt steg i rätt riktning.

Antalet företag, och privatpersoner för den delen, som går i konkurs är en väldigt bra indikator var konjunkturen är på väg. I motsats till börsen som nästan alltid ligger flera steg före konjunkturen ligger antalet konkurser sent i konjunkturcykeln. Detta är såklart helt logiskt då det är i slutet av en konjunktur som de företag som har det svårast stryker med i krisens spår.

Med tanke på att börsen stigit kraftigt i år och att ökningen av antalet konkurser har minskat blir jag än mer övertygad om att vi är på väg uppåt i konjunkturen igen, även om jag tror det tar lång tid till vi har någon form av högkonjunktur igen. Kanske vi är där om 2 år.

Jag har även läst att antalet privatpersoner som gått i konkurs eller fått betalningsanmärkning inte har ökat så mycket som man förväntat sig under krisen. Det hänger nog samman med att under större delen av krisen var arbetslösheten på ganska ”låg” nivå. Frågan är om vi nu i slutet av finanskrisen får se fler privatpersoner som hamnar i ekonomiskt trångmål. Med tanke på den förväntade ökningen av julförsäljningen så tyder inget på detta, eller det är kanske det som den gör…

Vad hände egentligen med den värsta lågkonjunkturen sedan den stora depressionen på 1920-talet? Om det inte varit värre än så här de senaste 80 åren är det ett tecken på att vi haft 80 väldigt bra år.

Visst, vi har sett vissa väldigt tydligt effekter av finanskrisen. Bolags som varit för aggressiva och kortsiktiga som Swedbank har fått problem, och bolag som varit olönsamma under en väldigt lång tid som t ex Saab har fått kniven verkligen på strupen under denna lågkonjunktur.

Men, det är lätt att fråga sig – ”Var det inte mer?” Om det nu är som många bedömare anser att vi är på väg ur krisen och det finns många tecken på återhämtning så har det för de flesta personer inte varit en kris alls på något sätt.

Det är såklart tragiskt för de som förlorat sitt jobb eller företag under denna kris, men för de som har kvar sina jobb har det nästan bara blivit bättre under de senaste året. Både lägre skatter och lägre ränta. Ingen dålig kombination under en lågkonjunktur.

Jag hoppas detta blir ett av de sista inläggen jag kommer skriva om finanskrisen och lågkonjunkturen och att vi kan lämna det bakom oss.

Har med stort intresse följt den senaste debatten om kreditrisker i det finansiella systemet. Framför allt tycker jag att Finansinspektionens uttalande i ämnet är intressanta. FI varnar att boräntorna kommer stiga drastisikt framöver. Både som en följd av ökade inflation (inflationen har ju varit väldigt låg ett bra tag nu) samt att bankernas upplåningskostnader kommer bli högre.

Gällande det senare är FI inne på att det ska bli längre upplåningstider för att skapa ett bättre om och mer robust banksystem. Och att detta i sin tur kommer innebära ökade kostnader för bankerna som såklart snabbt passas vidare till konsumenterna i form av högre räntor.

FI antyder att bankerna har varit för lättvinliga när de lånar ut pengar till bostadsköp och att de ska göra hårdare kontroller. Jag är ävertygad att mycket är bankernas fel, de har lånat ut pengar som tokar. Och vad som är mest uppseendeväckande är att bankerna la i bromsen i samband med att finanskrisen härjade som värst men nu är det gas igen från bankernas sida.

Bankerna själva säger att det är den låga räntans ”fel”. Visst, en låg ränta gör det mer attraktivt att låna pengar, men det är väl bankerna och inte den låga räntan som slutligen beviljar ett lån . Bankerna sägs ha ett krav på att låntagare ska klara en ränta på 8 %, men detta har jag svårt att tro på. Jag vet personligen många unga personer som senaste året lånat väldigt mycket pengar till sin bostad och de klarar inte en ökning till 8 %.

FI tar även upp SMS lån som ett problem. Och jag håller med. SMS lån borde reglerar precis som alla andra lån. Men det känns som SMS lån är ett mindre problem i sammanhanget. Jag ser ibland det tragikomiska programmet Lyxfällan på TV3 och där brukar det alltid vara ett bostadsköp eller bilköp som är stora boven i dramat. Och sedan har dessa personer lyckats hålla liv i den ohållbara ekonomiska ekvationen med hjälpa av kreditkort och andra former av snabblån. Jag blir faktiskt alltid lite förvånad hur många olika kreditkort som finns och som man kan bli beviljad samtidigt. Det känns som varje varuhuskedja med lite självaktning har sitt eget kreditkort. För att inte tala om alla bensinbolag. Jag tror att alla aktörer på lånemarknaden långsiktigt mår bättre av att vara mer restriktiv till att låna ut pengar. Det skulle samhället också må bättre av.

Efter kanske Sveriges genom tiderna mest utdragna låneprocess har SAAB äntligen fått sitt lån av EIB (Europeiska Investeringsbanken). SAAB blev idag beviljat ett lån om drygt 4 miljarder kronor vilket var det som SAAB begärt. Som motkrav har EIB krävt att Svenska staten ställer ut garantier, vilket i praktiken innebär att det är staten som lånar ut pengarna, eller i alla fall står risken.

Denna garanti är faktiskt inte helt klar ännu vilket rent praktiskt gör att lånet inte är helt hemma nu för SAABs räkning, men vad jag kan läsa ut är det mer av en formsak. Dock kräver staten (i alla fall enligt Riksgälden) att SAAB i sin tur måste ställa ut med motsvarande garantier. Jag vet ej exakt vilken typ av garantier SAAB kan ge för att Riksgälden ska vara nöjd men med tanke på risken i projekt (SAAB har ju inte gått med vinst under de senaste 20 åren), så har jag svårt att se att SAABs nya ägare in blanco skriver på en garanti åt staten som garanterar att de personligen betalar tillbaka de 4 miljarderna om SAAB inte lyckas.Den politiska pressen på staten är enligt mig nu så stor att oavsett vilka garantier SAAB kommer upp med så kommer staten inte sätta käppar i hjulet för lånet.

Jag vet egentligen inte vad som är bäst för oss skattebetalare. EIBs lån till SAAB känns i min mening betydligt mer osäkert än vilket snabblån som helst. Som jag ser det är det betydligt mer sannolikt att den genomsnittliga svensken betalar tillbaka ett snabblån utan borgen än att SAAB lyckas och EIB/staten får tillbaka sina 4 miljarder från SAAB. Så från ett riskperspektiv enbart sett till lånet tycker jag att staten lika lite ska låna pengar till SAAB som ge ut snabblån. Men frågan är ju inte helt så enkel. Alternativkostnaden för staten om det inte ger ett lån är ökad arbetslöshet vilket innebär högre kostnader för oss alla.

Så staten måste överväga värdet av att riskera 4 miljarder. Räcker det att  investeringen lyckas i ett fall av fem (vilket kanske är realistiskt att antaga) för att det ska vara ett rationellt beslut från statens sida? Det är ju ingen tvekan att om SAAB räddas på grund av detta lån så kommer detta innebära ett stort värde för samhället.

Jag som på äldre dar har blivit förhållandevis riskavert hade nog hellre sett att staten satsade 4 miljarder på något infrastrukturprojekt som inte har lika stor uppsida som SAAB men som mycket mer sannolikt kommer vara en bra investering för oss skattebetalare. Men nu när det verkar som SAAB får sitt lån så hoppas jag såklart att de lyckas. Både för SAAB specifikt och för alla oss skattebetalare.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om SAAB, Volvo och statligt stöd.

Är vi på väg in i en ”double dip”, det vill säga en andra svacka i finanskrisens spår? Många kriser har formen av en så kallad ”double dip”. Först kommer en stor nedgång som följs av en rejäl uppgång för att sedan göra en störtdykning nedåt igen.

Om man ser på räntemarknaden så finns det indikationer på att vi går mot en sämre börs igen efter den enorma uppgången under sommaren. Normalt skulle räntorna och priserna på obligationer gått upp i samma veva som börsen rusat uppåt, men så har inte varit fallet. Tvärtom. Räntorna och obligationspriserna har sjunkit.

Förenklat innebär detta att räntemarknaden tror på en sämre börs framgent, vilket ju går rakt emot vad aktiemarknaden tror just nu. Och någon av marknaderna måste ha fel.

Min personliga känsla är att aktiemarknaden har återhämtat sig lite väl snabbt och att det finns en stor risk för en ”double dip” även om jag inte tror att denna andra svacka inte blir så djup som den första.

I denna nya ekonomin blir det mer och mer viktigt att snabbt och enkelt kunna göra små betalningar till andra personer var som helst på jordklotet. Det funkar inte alltid längre med de gamla bankernas principer med bankdagar hit och dit.

Om jag vill skicka 2 000 kr till Indien så vill jag att de ska komma fram direkt. Det är ju faktiskt inte så att någon sätter sig på ett flyg och åker över med mina pengar så det finns ju ingen anledning att pengarna inte ska komma fram i tid. Syftet med bankdagar är ju enbart till för att bankerna ska tjäna mer pengar, de lånar du våra pengar gratis ett par dagar.

Globalt störst på mikrobetalningar är Paypal som ägs av eBay. I motsats till eBays köp av Skype så var köpet av Paypal en ekonomiskt sätt briljant affär. Framgången för auktionssajten eBay hänger väldigt mycket på att deras användare snabbt kan skicka pengar till varandra. Med detta vill jag inte säga någon negativt om Skype som jag personligen tycker är en alldeles förträfflig produkt.

En svensk och mer lokal motsvarighet till Paypal är Payson som bland annat har ett stort samarbete med auktionssajten Tradera. Att kunna göra säkra internetbetalningar snabbt, enkelt och kostnadseffektivt är definitivt här för att stanna och gammelbankerna får se upp. De är inte längre det helt självklara valet för alla former av finansiella transaktioner.

Jag har haft dåligt samvete under en lång tid för att jag inte tagit mig tid att förhandla om vårt lån som vi har på vår bostadsrätt. Sedan vi tog  lånet för cirka ett år sedan har vi haft rörlig ränta. Och då inte någon 1, 2 eller 3 månaders-ränta som ofta likställs med rörlig ränta, utan vi har haft en 100 % rörlig ränta.

I samband med finanskrisen har alla banker dragit ören åt sig gällande den 100 % rörliga räntan och erbjuder den inte alls för nya kunder. Anledningen är att deras upplåning för 100 % rörliga lån har skjutit i höjden pga all den oro som finns och framförallt funnits på finansmarknaderna. Istället erbjuder de en nästan rörlig ränta som är bunden mellan 1-3 månader.

För att flytta befintliga kunder som har den 100 % rörlig ränta så har de gjort det relativt sett dyrt med 100 % rörlig ränta jämfört med en kortsiktigt bunden ränta.  Sedan förra sänkningen av styrräntan har jag tänkt att lägga över mitt lån till 3-månaders ränta för att få bättre villkor, men som med så mycket annat i livet har det inte riktigt hunnits med.

Nu i samband med att Riksbanken (förvånande för de flesta) sänkte styrräntan igen med 0,25 %-enheter fick jag förnyad energi och tog mig i kragen och ringde banken (i vårt fall SEB) angående vårt lån. Efter lite tjafsande fram och tillbaka, vilket det ju alltid är med banker så blev jag erbjuden en ränta om är 60 punkter över deras interna upplåningränta som idagsläget är 0,85 %. Så vår 3 månaders-ränta som börjar gälla idag är 1,45 %. Detta ska jämföras med vår 100 % rörliga ränta som var på 1,95 % så vi sparade 0,5 %-enheter vilket trots allt blir en del pengar på ett år.

SEBs officiella 3-månaders ränta idag är 1, 69 % så vår rabatt är 24 punkter eller 0,24 %-enheter. Denna rabatt gäller tydligen i två år sedan är det dags att omförhandla. Banktjänstemannen började med att erbjuda oss 1,70 % vilket jag tyckte var ganska förnärmande då deras officiella ränta som sagt är 1,69 %.

Vi skulle alltså betala mer en vilken kund som helst, och man vill ju alltid kännas sig lite speciell som kund och ha bättre villkor än genomsnittskunden (vilket jag tycker att vi absolut förtjänar…). Som tur var höll bankkillen med oss och gav oss trots allt en okej rabatt i mina ögon. Med säkerhet går det  att få bättre. Dela gärna med er av era bästa förhandlingsknep gälland bolån i kommentararna nedan.

Jag är helt övertygad om att Lettland kommer devalvera sin valuta (lat). Just nu försöker det lettiska styret göra allt i sin makt för att stå emot. Men den lettiska ekonomin är utsatt för en sådan press att det kommer vara omöjligt att stå emot.

Jag är också övertygad att det lettiska styret är fullt medvetna om detta. De vet att de har en omöjligt tsunami framför sig. Dock måste de av olika politiska orsaker stå emot så länge det går.

Precis som Sverige gjorde i början på nittiotalet där det slutade med att riksbankschefen Bengt Dennis i desperation för att försvara den svenska kronkursen höjde räntan till ofattbara 500 %.

Samme Bengt Dennis som nu är rådgivare åt den lettiska regeringen och som i veckan uttalade sig om att nu har det gått så långt att det inte finns något alternativ till devalveringen. Och Bengt Dennis borde ju veta.

Den enda frågan som kvartstår är hur Lettland kommer devalvera. Släpper de laten helt fri (som Sverige gjorde) eller väljer de någon annan form av devalvering. Om de släpper den helt fri spekuleras det i att värdet på valutan kommer halveras mot euron. Låter ganska rimligt tycker jag med tanke på vilken flodvåg som de har mot sig.

Det är såklart väldigt tråkigt för de letter som lånat pengar i en annan valuta om det blir en devalvering. Det kommer bli dyrt för dem. Enda trösten är nog att en devalvering på sikt är den enda medicin som kan få Lettland på fötter igen. Även om det kommer ta ett tag.

Finanskrisen vi är mitt i just nu är inte att leka med. Vanliga mindre kriser och lågkonjunkturer kan ofta vara bra långsiktigt då de trimmar bort ej fungerande fenomen. Man kan jämföra det med bantning. Om man fått lite övervikt är det ofta sunt att banta och trimma bort lite. Så kan man till viss del säga att det var under IT-bubblan i början av 2000-talet. Då blomstrade många IT-företag som inte hade sunda affärsidéer som rätteligen (i alla fall från ett marknadsperspektiv) blev utslagna under den påföljande IT-kraschen.

Denna ”IT-utrensning”  har för det goda med sig att dagens IT-bolag ofta är väldigt sunda och har klarat sig välidgt bra i rådande finanskris jämfört med många andra branscher.

Skillnaden nu är att rådande finanskris verkar vara så djupgående att den får de ekonomiska hjulen att stanna upp så pass mycket att även sunda bolag drabbas och kommer gå under. Det är inte tal om någon sund form av bantning utan snarare en svältdiet som sätter djupa spår i form av att annars hälsosamma bolag stryker med.

Enda fördelen med den svältdiet vi befinner oss är att all möjlig tänkbar skit flyter upp till ytan. Jag behöver väl bara nämna subprime-lån i USA, Swedbanks vidlyftiga utlåning i Baltikum och Ukraina, Bernard Madoffs pyramidspel med sparares pengar i USA och nu nyligen hela bonusträsket i Sverige med AMF och Wanja Lundy-Wedin i spetsen.